Denna lektion utarbetades av en Local Solar System Den här artikeln är en medlem av stiftelseteamet och kan förbättras av en kvalificerad granskare. Är du kvalificerad inom det här ämnet? Föreslå en redigering
Här är den konstigaste regeln för orbitalflygning: för att komma ikapp saktar du ner, och för att gå högre accelererar du, varefter du slutar gå långsammare. Walter Hohmann, en tysk stadsingenjör, utarbetade 1925 det billigaste sättet att flytta mellan två cirkulära banor. Nästan varje satellit i geostationär bana kom dit med hjälp av hans idé.
Snabba upp för att klättra, och du kommer långsammare än du lämnade.
Titta.
- Bränn 1, framåt. Den extra hastigheten gör inte att satelliten går snabbare runt sin cirkel: den sträcker ut cirkeln till en ellipse. Den låga punkten stannar där bränningen inträffade; den bortre sidan stiger till målhöjden.
- Kusten. En halv bana utan motor. Satelliten klättrar och, som en boll som kastas upp, saktar ner som det går.
- Bränn 2, framåt igen. På toppen är det nu för långsamt att stanna kvar och skulle falla tillbaka. Ett andra tryck gör att banan blir cirkulär på den nya höjden.
Från 300 km till geostationär bana blir de två förbränningarna sammanlagt ca 3,9 km/s och resan tar ca 5 timmar 17 minuter.
Förstå
Hastigheten vid varje punkt i en bana kommer från vis-viva: v = √(μ(2/r − 1/a)). En Hohmann-överföringsellips berör båda cirklarna, så dess halvstoraxel är a_t = (r₁ + r₂)/2.
| Radie (km) | Hastighet (km/s) | |
|---|---|---|
| Cirkulär vid 300 km | 6,678 | 7.73 |
| Överföring, låg punkt | 6,678 | 10.15 |
| Överföring, hög punkt | 42,164 | 1.61 |
| Cirkulär, geostationär | 42,164 | 3.07 |
Burn 1 = 10,15 − 7,73 ≈ 2.43 km/s. Burn 2 = 3,07 − 1,61 ≈ 1.47 km/s. Kusten är halva överföringsellipsens period: π√(a_t³/μ) ≈ 5,3 timmar.
(Riktiga geostationära uppskjutningar måste också ändra banans lutning från uppskjutningsplatsens latitud till ekvatorn, vilket kostar mer; att skjuta upp nära ekvatorn sparar bränsle.)
Master
Δv₁ = √(μ/r₁)·(√(2r₂/(r₁+r₂)) − 1), Δv₂ = √(μ/r₂)·(1 − √(2r₁/(r₁+r₂)))
Hohmannöverföringen är den minsta tvåimpulsöverföringen mellan koplanära cirkulära banor, så länge som r₂/r₁ < 11,94. Bortom detta förhållande a bi- elliptisk överföring (tre bränningar, går bortom målet först) kostar mindre Δv, till priset av mycket mer tid.
Att brinna vid den lägsta punkten är också det mest effektiva sättet att tillföra energi: Oberth-effekten säger att en given Δv ändrar banenergin mest där rymdsonden rör sig snabbast, eftersom Δε ≈ v·Δv.
Prova det själv
Använd vis-viva för att kontrollera hastigheten vid överföringens början: μ = 398,600 km³/s², r = 42,164 km, a = 24,421 km. Jämför sedan med den cirkulära hastigheten vid 42,164 km. Skillnaden är den andra bränningen.
Utmaningar är där lärandet håller sig.
Snabb frågesport
3 snabba frågor. Välj ett svar för att se om du har rätt.
-
För att nå en högre cirkulär bana är den första bränningen:
- A Rakt upp
- B Framåt, snabbare
- C Bakåt, saktar ner
- D Sidovägen, ut ur omloppsbanan
Visa svaret
B. Framåt, snabbare
-
Under kusten mellan de två bränderna, satelliten:
- A Snabbar upp när den klättrar
- B Saktar ner när den klättrar
- C Håller samma hastighet
- D Stannar på toppen
Visa svaret
B. Saktar ner när den klättrar När man klättrar bort från jorden byter man kinetisk energi mot potentiell energi, som en boll som kastas uppåt.
-
Varför är den geostationära banan användbar?
- A Den är närmast jorden
- B En satellit där tar en dag per omloppsbana, så den stannar över samma plats
- C Det finns ingen gravitation där
- D Det är den snabbaste banan
Visa svaret
B. En satellit där tar en dag per omloppsbana, så den stannar över samma plats
Mållinjen
- Läs lektionen
- Gjorde utmaningen
- Gjorde frågesporten
Markera lektionen som slutförd för att spara den i dina framsteg på den här enheten.
Lektionen är klar.
Upp nästa gång Uppskjutningsfönster: vägen till MarsOrd i den här lektionen
Källor
- W. Hohmann, Die Erreichbarkeit der Himmelskörper (1925), NASA technical translation F-44
- NASA JPL, Basics of Space Flight, Chapter 4: Trajectories
- JPL SSD, Astrodynamic parameters
- R. Bate, D. Mueller, J. White, Fundamentals of Astrodynamics (Dover, 1971), ch. 3
Denna lektion är licensierad under CC BY-SA 4.0.